Recension

(IPRinfo 4/2002)

Marcus Norrgård: Interimistiska förbud i immaterialrätten, Kauppakaari, Helsingfors 2002

Marcus Norrgårds doktorsavhandling behandlar interimistiska förbud i immaterialrättsliga tvister. Ämnet har inte varit föremål för intensiva studier i Finland tidigare, vilket delvis kan förklaras med att, såsom Norrgård även i inledningen konstaterar, de interimistiska förbuden tillsvidare varit ovanliga i immaterialrättsliga tvistemål samt med att RB 7:3 ändå är ett relativt nytt stadgande.

Avhandlingen innefattar såväl immaterialrättsliga som processrättsliga element och huvudsakligen kretsar studien kring RB 7:3 och specialbestämmelserna i VML 48 § och PL 68 §. Norrgård klarlägger de grundläggande rättsprinciperna, beskriver kännetecken för det interimistiska förbudet, granskar utländska lösningar, förutsättningarna för interimistiska förbud enligt finsk rätt, intrångshandlingar, ogiltighetsinvändningar, konsekvensbedömningen och gör slutligen en sammanfattande analys. I den sammanfattande analysen har Norrgård utkristalliserat en beslutsmodell där han föreslår en balanserad förutsättningsprövning vid beslut om interimistiskt förbud.

Beslutschema I fyra steg

Konkret föreslår Norrgård att domstolen skall meddela interimistiska förbud i enlighet med ett beslutsschema i fyra steg, som något förenklat innebär att ju större skada motparten lider av ett förbud, desto sannolikare måste intrånget vara för att ett förbud skall meddelas.

(1.) Förbud kan meddelas, om sökandens alternativ är ”icke uppenbart ogrundat” och motpartskonsekvenserna är mycket små i förhållande till sökandekonsekvenserna. Sådan är situationen t.ex. vid kvarstad. Det är möjligt att situationen ibland är sådan vid interimistiska förbud.
(2.) Om sökandens alternativ är sannolikare än motpartens alternativ kan ett förbud meddelas, om konsekvenserna för motparten och sökanden väger lika eller om sökandekonsekvenserna är större.
(3.) Om sökandens alternativ är klart sannolikare än motpartens alternativ kan ett förbud meddelas trots att motpartskonsekvenserna väger mera, förutsatt att dessa inte väger klart mer än sökandekonsekvenserna.
(4.) Om sökandens alternativ är uppenbart, kan ett förbud meddelas under alla omständigheter, oberoende av motpartskonsekvenserna. Att motpartskonsekvenserna är irrelevanta i denna situation beror på att en förbudsdom skulle kunna utverkas om sökandens rätt är uppenbar. Processmaterialet är visserligen mindre omfattande i den summariska processen, men HD:s praxis är emellertid i samklang med det som förespråkas här. HD beaktar inte motpartskonsekvenserna, utan den förutsätter att ärendet är klart.

Efter att beslutsmodellen har konstruerats konkretiserades prövningen i kapitlen 6 och 7. Bl.a. diskuterades hur domstolen skall lösa problemet med ogiltighetsinvändningar i den summariska förbudsprocessen samt i vilka situationer det föreligger tillräcklig sannolikhet för fortsatt eller påbörjat intrång. Konsekvensbedömningen, d.v.s. den öppna prövningen, konkretiserades i kapitel 7 med hjälp av ett antal faktorer som domstolen skall beakta i sin prövning.

Norrgårds avhandling fyller en lucka i den finska rättslitteraturen och utgör ett bra komplement till Havansis allmänna läror gällande säkringsåtgärder. Om man vill kritisera verket kan man ta upp bl.a. de punkter som justitierådet Gustaf Möller anförde i sin opponens vid Norrgårds disputation.

Möller konstaterade bl.a. att en av avhandlingens största brister från processrättslig synpunkt sett torde vara att Norrgård inte i tillräcklig mån har beaktat att såsom villkor för ett vid äventyr av vite förelagt förbud enligt RB 7:3 – i motsats till vad som är fallet ifråga om förbud enligt PL 68 § och VML 48 § inte kan krävas att sökanden ställer säkerhet för den skada som genom förbudet kan tillskyndas svaranden. Det är utmätningsmannen som bestämmer säkerhetens belopp då verkställighet söks av en säkringsåtgärd som meddelats enligt RB 7:3. De åtgärder som kan beviljas med stöd av detta lagrum för att säkerställa sökandens rätt, kan vara mycket olika. Av dessa åtgärder är vissa sådana att de i likhet med kvarstad för att vara effektiva förutsätter verkställighet av utmätningsman och därigenom även ställande av säkerhet. Ett med stöd av RB 7:3 vid vite meddelat förbud förutsätter enligt Möller däremot inte någon ”verkställighet” för att det skall bli gällande. I fall den som meddelats förbudet inte iakttar ett sådant vid vite meddelat förbud, döms han på yrkande av den som utverkat förbudet till det utsatta vitet, antingen som sådant eller till ett lägre belopp än vad som utsatts.

Såsom framgår av Norrgårds avhandling kan lagstiftning angående säkringsåtgärd enligt RB 7:3 inte i alla avseenden anses tillfredsställande. Detta gäller framförallt avsaknaden av ett uttryckligt stadgande om möjlighet för domstol att som en förutsättning för ett förbud kräva att sökanden ställer säkerhet för den skada som genom förbudet kan påföras svaranden. Mot bakgrund härav hade det enligt Möller varit motiverat att i avhandlingen anföra synpunkter de lege ferenda i något större omfattning än vad Norrgård gjort.

Nya begrepp – ny terminologi

Möller observerar, att Norrgård har introducerat vissa nya begrepp som verkar mindre lyckade. Det förfarande i vilket en säkerhetsåtgärd beviljas betecknar Norrgård som ”summariskt förbudsförfarande” eller ”summarisk förbudsprocess”. Denna terminologi är mindre lyckad, bl.a. med beaktande av att man med summarisk process i allmänhet brukat avse sådana förfaranden, vilka kan leda till en slutlig exekutionstitel, om svaranden inte söker återvinning (t.ex. betalningsorder, lagsökning). Då de säkringsåtgärder som avhandlingen gäller – i motsats till vissa säkringsåtgärder t.ex. enligt fransk, italiensk eller nederländs rätt – inte kan leda till något slutligt avgörande av en tvist hade det varit bättre om Norrgård istället hållit sig till vedertagen terminologi.

Möller påtalar i opponensen att Norrgårds ståndpunkt till frågan om domstolens rätt att inta ett vitesföreläggande i en förbudsdom knappast kan anses allmänt omfattad, utan förefaller tvärtom avvika från vad som tidigare anförts i litteraturen och vad som hittills allmänt antagits vara gällande rätt. Detta borde Norrgård ha påpekat och samtidigt hänvisat till inhemsk litteratur.

Norrgårds bok har skrivits vid en tidpunkt då interimistiska förbud inte förekommit i märkbar utsträckning i immaterialrättsliga tvistemål. Det är sannolikt att de interimistiska förbuden kommer att öka och ett flertal fall är redan nu föremål för prövning vid Helsingfors tingsrätt. En av de väsentliga frågorna som rättspraxis kommer att utforma är vilket beviskrav som skall ställas för själva intrånget mot bakgrunden av HD:s praxis i HD 1998:143 och HD 2000:94, där HD enligt Norrgård uppställt ett högre beviskrav vid fullgörelseåtgärder. Norrgård har anfört att HD:s praxis skall tolkas snävt, eftersom de immaterialrättsliga ärendena i många avseenden skiljer sig från de i HD 1998:143 och HD 2000:94 beskrivna fallen och då TRIPSavtalet betonar effektiva påföljder vid immaterialrättsliga intrång.

Möller konstaterar i sin opponens att de få publicerade rättsfall som föreligger angående tillämpningen av RB 7:3 utvisar att konsekvensrekvisitet redan tillerkänts stor betydelse. Detta gäller enligt Möller såväl HD:s som hovrättens avgörande i rättsfallen HD 1998:143 och HD 2000:94. Norrgård säger att ”enligt gällande syn” kan konsekvensbedömningen endast förhindra att förbud meddelas. Riktigheten av detta påstående är enligt Möller tvivelaktigt i synnerhet då hovrättens domskäl i rättsfallet HD 1998:143 verkar utvisa att konsekvensbedömningen – i enlighet med vad Norrgård rekommenderar – även ansetts kunna användas till fördel för sökanden. Från Högsta domstolen föreligger inte något avgörande som skulle ge stöd för den ståndpunkten att konsekvensbedömningen endast kan förhindra att förbud meddelas.

Det är klart att då det är fråga om en doktorsavhandling bör avgränsningar göras och det är därför förståeligt att vissa frågor som nära anknyter till det interimistiska förbudet i immaterialrättsliga tvister inte grundligt behandlats i boken. Frågor gällande t.ex. utställande av säkerhet, säkerhetens kvantifiering, förfarandet och regelverket vid brott mot interimistiskt förbud har inte i större utsträckning behandlats och saknar således fortfarande rättsvetenskapliga tolkningsregler.

Boken är trots att den är en på teoretisk grund baserad doktorsavhandling lämpad som handbok i ämnet. Som helhet är boken väl skriven och försvarar sin plats som ett grundverk i ämnesområdet.

Rainer Hilli
Advokat
Roschier Holmberg Advokatbyrå Ab